Det känns mer som ett rykte som alla tror på.

När ska man kunna smälta något sånt här?
Går det ens?
Det som skulle bli den bästa sommaren blev istället den värsta.
Vill inte börja skolan till hösten.
Det är då jag kommer inse att allt är verklighet.
Det absolut värsta sättet man kan dö på..
Det var din mardröm.
Och det som var din värsta mardröm blev ditt öde.
Fan vad jag saknar dig!

Jag minns ju alla gånger man hört din höga stämma på långt håll, då man tänkte "haha, Sandra igen". Eller alla gånger jag sagt till läraren att du var hos tandläkaren, fast du egentligen hade åkt hem, eller gick på stan. Alla gånger som vi halvt tröttnat på ditt tjat om din hund Ruff, eller om din jordenrunt resa. Och tänk alla gånger vi tröttnat på ditt tjat om tågluffen... Jag minns hur jäkla glad du var när ni hämtade ut biljetterna, samma dag då jag piercade mig, och du sa "faan, jag skulle ju pierca mig före dig! Äh, jag gör det på peace and love, då jävlar!" och det där underbara skrattet som jämt smittade. Vare sig man ville eller inte. Och tänk alla gånger då du sa jätte knäppa saker, eller berättade om något du gjort, då skrattade man alltid några minuter och slutade sedan med "Sandra....." och skakade lätt på huvudet. Och jag minns när du var kär, shit vad lycklig du var. Jag minns också när vi hade sömnad tillsammans, vi satt vi det där dubbelbordet, pratade för högt om alltför intima saker, och sjöng gamla låtar från förr. Jag kommer sakna allt det där. Jag kommer sakna se dig när du äter, du såg så härlig ut! Och du njöt verkligen av livet. Många gånger har jag fått höra från dig hur man ska njuta av livet och bara leva, göra saker man vill. Jag trodde inte riktigt på det, jag var väl för tråkig. Din livsglädje var nog den starkaste jag sett. Man kände den verkligen. Man såg den i ditt ansikte och på hela ditt kroppsspråk. Nu är den borta. Helt plötsligt, den försvann på bara några minuter.

Jag kommer sakna något som jag kan prata sex med! Och jag kommer sakna dina galna och spontana planer du hade, om man satt och pratade om t.ex kanelbullar kunde du kläcka ur dig "åh, vi måste ha en kväll då vi bara äter kanelbullar och kollar på massa filmer!", och du såg överlycklig ut. Du var så himla glad jämt, du var den absolut gladaste i hela klassen, och ville oftast vara vän och prata med alla. Du var så spontan, så jävla rolig! Och FUSK! Det var så himla roligt. Lilla Yvonne, haha, du var så fin. Det snurrar runt en massa minnen i skallen på mig och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Bäst att göra både och.

Något jag aldrig kommer glömma, även om jag skulle försöka, är hur du ofta använde dalmål när du pratade. Eller grov norrländska med mörk röst. När man träffade på dig i korridoren blev man alltid bemött med ett "nämen tjenare!" på den där mörka norrländskan.
Hur ska vi klara av skolan utan dig? Och hur fan ska teatern bli nu?! Jag tänkte det skulle svårt att ha teaterlektioner utan våra samtreor som gick ut, så hur kommer det då bli om vi inte har dig heller? Vågar inte ens tänka på det.
Usch, kan skriva hur mycket som helst, men det hänger inte ihop och jag får bara ondare i magen.

Att du inte finns mer.. det går inte att föreställa sig.

Ljus efter ljus tänder vi.

Vila i frid älskade Sandra ♥

Kommentera här! ♥
Postat av: Rebecca

Denise, det här var en jättefin text! Verkligen. Sandra skulle älskat den om hon fått läsa <3

2011-06-22 @ 14:51:09
URL: http://tmij.devote.se




Lämna gärna en kommentar!

Name:
Remember me?

E-mail: (will not be published)

URL/Bloggadress:

Your comment:

Trackback
RSS 2.0