...♥

För ett år sedan hände något fruktansvärt. Sandra lämnade oss. Helt utan någon som helst förvarning. Någon jävla äckelidiot mördade henne.
Kan fortfarande, ett år senare, inte fatta att hon inte finns kvar. Varför just hon?! Hon var ju fan bäst! Trots att hon tjatade på om samma saker hela tiden tills man blev helt tokig var hon så sjukt underbar! Hon var bara hon. Hon var verkligen sig själv. Det är inte många som är det. Men hon var verkligen det! En himla fantastisk tjej som kunde få en att skratta på två millisekunder. En högljud och ocensurerad brud som jag sällan förstod mig på, haha. Glömmer aldrig våra stunder på klädsömnaden. Det var fan bästa lektionen på hela veckan. Till och med bättre än teatern. Jag kunde sitta och prata med henne helt själv, och vi liksom öppnade upp oss för varandra. Två gånger i veckan, haha! Och teatern! Asså hon var så grymt rolig! Kom ofta försent och satte sig försiktigt i ringen under pulsen. Och hennes pulsar var de knasigaste. Jämt! Haha, så himla rolig :)
Jag tror ibland fortfarande att jag ser/hör henne.
Tror fortfarande att hon ska komma springades i korridoren och skrika "där är ni mina små humlor!!" och krama oss som hon alltid gjorde.
Tror fortfarande att hon snart kommer hem från tågluffen...
Tror ibland fortfarande att hon bara har stannat där ett tag till. Att hon snart kommer hem... Men det gör hon aldrig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Kan verkligen skriva hur mycket som helst. Men jag blir ledsen och får en klump i magen så fort jag tänker på henne. Händer varje dag. Det går i ärlighetens namn inte en dag utan att jag ägnar en tanke eller fler åt henne. Känns förjävligt. Kan inte föreställa mig hur det är för hennes familj. Men jag beundrar verkligen hur starka dem är! Det måste vara riktigt jävla tufft dör dem.

Minns när jag, för ett år sedan, satt i bilen med mormor, Björn och lillebror, påväg till Norrköping för att shoppa lite. Då jag fick ett sms om det. Jag trodde absolut inte att det var sant. Inte en chans. Men sen fick jag bekräftat att det faktiskt var sant. Att Sandra hade blivit kvinmördad i Spanien. Bröt ihop i parkeringsgaraget. Kunde varken stå eller andas. Lillebror tog emot mig. Sen gick vi in i köpcentrumet, köpte expressen/aftonbladet. På första sidan stod det om det som hänt. Höll på att svimma när jag läste innehållet. Kunde verkligen inte fatta allt som stod! Fick självklart upp bilder i huvudet på hur det kunde gått till. Den dagen var en jävla mardrömsdag. Att sitta mitt i ett köpcentrum och skrika av gråt... Kunde knappt prata när mamma och pappa kom, då jag sjäv skulle yttra orden att "Sandra är död.... mördad". Bröt ihop ett antal gånger den dagen. När jag kom hem gick jag och la mig i sängen direkt. Stannade där tills nästa dag. Då träffades vi några stycken från klassen, gick till domkyrkan och tände ljus. Vi satt där på golvet, grät, höll varandra i händerna och tänkte på Sandra till ljusen hade brunnit ut. Det kändes riktigt skönt. Jag åkte hem med en smått lättad känsla. 

Att börja skolan igen var jobbigt. Det tog tid för oss att inse att vi nu inte var lika många på teatern som vanligt. Det var också jobbigt när alla lärare ville prata om det. Jag vill helst inte prata om det. Alls. Vill fortfarande inte det. Jag tror att det är för att jag är för rädd för att inse att det är sant. Att våran Sandra inte finns längre. Det blir så verkligt när man talar om det. Och jag är inte en sån som vill tala om det.

Minns att jag, för ett år sedan, vaknade runt tre/halv fyra på natten och kände en enormt jobbig känsla i magen. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Men sen förstod jag.

Minns också sista gången jag träffade henne. Det var i slutet på vår kutur- och idéhistorielektion i juni. Jag kramade om henne och hon sa "Ja, vi ses i augisti då!". Då insåg jag att det var sjukt långt till augusti och gav henne en extra kram. Är så glad att jag gjorde det.

Så fort jag hör ditt namn får jag små rysningar. När jag träffar någon som heter Sandra reagerar jag alltid lika starkt. Och det värsta är att säga ditt namn. Saknar dig så fruktansvärt mycket!! *mental bamsekram upp till himlen* ♥
Jag menar det verkligen. Det kommer rätt från hjärtat. Spelar ingen roll vad någon säger.
Saknar dig så jävla mycket att jag knappt fattar det själv.



bilderna är från hennes blogg
Trackback
RSS 2.0