Får ingen luft, blir knuffad runt. Allt går för fort. De andra drog. Andas, andas men det är för varmt

Vet inte riktigt vad det är med mig. Vet inte alls.
Trots allt detta måste jag bara fekja glädjen. Ibland orkar man inte.

Har den senaste månaden kommit in i nån konstig ond cirkel där jag är grovt svartsjuk och avudsjuk på allt och alla. Jag får inte stopp på det. Det bara växer och växer. Jag kan inte vara glad eller ledsen för andras skull. Jag tänker för mycket på mig själv. Mer än nödvändigt. Behöver ständigt bekräftelse. Annars kollapsar jag innombords och försöker hitta på lösningar så att jag kan ändra mig själv. Tycker alla har det så jävla bra och är så jävla glada och så jävla inåthelvete lyckliga. Jag vill bara bort från landet. Bort från Sverige och alla svenskar. Jag längtar som utav bara fan till Thailand. Om två månader är jag där. Då slipper jag allt förutom billig shopping & värme. Och att få vara lite ensam och kanske saknad. Jag vill sen komma hem och höra att "jag har saknat dig!" och strunta i allt kul som jag faktiskt har missat här i landet lagom under månaden jag var borta.

Jag vet minst tre saker jag missar som jag skulle göra vad som helst för annars. 1. Min familj ska gå och kolla på bästa Johan Glans. 2. Frida fyller 18 och ska ha fest. 3. Det ska anordnas värsta "musikalfesten" med typ alla som någonsin gått estet på Boland (hoppas dom får skittråkigt eller att det inte blir av). Detta missar jag. Jag vill inte komma hem och höra "aha, du är hemma. Herregud du missade verkligen nåt när du va borta!! blablabla". Jag kommer säkert inte vara glad för eran skull. Det kan jag redan förutspå. Jag kommer vara skitsur för att jag missat massa roliga saker (fast jag antagligen kommer ha the time of my life i Thailand). Jag trodde verkligen den här hösten skulle bli kick-ass bra! Men nu känner jag verkligen motsattsen. Dom har ändrat ALLT på skolan, och inget av det är positivt, jag har inte en riktig klass, jag är helt ensam och har inte en människa att prata med på de flesta lektionerna, jag är ständigt sjuk och mår dåligt, det känns som att jag tappar alla mina kompisar bit för bit och jag är mer missnöjd med min äckliga kropp än vad jag någonsin har varit.

Jag har också ångrat mig angående mina toppar. Tyckte det var skitsnyggt igår & i förrgår. Nu vill jag inte ha så längre. Plus att jag nu fått en äcklig ögonsjukdom. Jag kan aldrig bara va normal, ha en normalt fungerade kropp som inte strular, ställer till besvär eller får andra att tro att jag har tix och anorexi. Det är faktiskt jävligt jobbigt ska ni veta. Ni tycker bara att jag är egoistisk och söker uppmärksamhet nu. Och ja! Jag söker uppmärksamhet! Men inte på det sättet ni tror.

Och det här med avund- och svartsjukan. Jag vill verkligen vara glad för folks skull när det händer nåt askul. Men det är inte så jävla lätt. Det är rent ut sagt skitsvårt! Kan skriva mycket mer om allt detta, men jag gissar att det inte är så många som läser detta ändå. Så jag ska sätta stopp snart.

Fattar inte alls vad jag ska ta mig till. Hur får man stopp på såna här saker?

Nu vill jag inte ha några kommentarer om detta. Varken här på bloggen, facebook, twitter eller face to face.
Ville bara få detta ur mig helt enkelt. Tack för att ni kanske läste.

Nu ska jag fortsätta fejka. Puss.



Trackback
RSS 2.0