charlie

Det har varit lite tyst de senaste dagarna här på bloggen. Det kommer tyvärr fortsätta vara rätt tyst här ett tag till. 

Mår inte alls bra för tillfället. Jag och familjen hade vår livs sämsta midsommar, och i lördagsmorse gick min lillebrors flickvän bort. Vet inte vad jag ska säga.. Kan inte riktigt förstå. Kan heller inte acceptera att detta har hänt. Nu kanske ni undrar vad som faktiskt hände. För snart två månader sedan blev hon inlagd på sjukhuset, och under dessa två månader genomgick hon saker som en 16-åring aldrig ska behöva gå igenom. Tänker inte gå in på detaljer, men till sist orkade kroppen inte mer. Läkarna hade aldrig förr sett något liknande och de var helt mållösa. De hade testat allt de kommit på, men de låg hela tiden steget efter.

Är så tacksam över att hennes familj lät oss vara med dem i rummet då hon tog sina sista andetag. Att vi fick ta ett ordentligt farväl och krama henne en sista gång. Men trots att vi alla har fått det bekräftat att hon inte längre är vid liv kan ingen av oss förstå att det faktiskt har hänt. Vet inte hur många gånger jag trott att jag bara drömt en jobbig dröm. Kan inte ens föreställa mig hur hennes familj och Pontus känner och tänker. Det är så fruktansvärt orättvist.

Jag hälsade bara på henne en gång under hennes sjukhusvistelse. Jag ångrar att jag inte besökte henne fler gånger än den gången. Men trots att hon den gången för två veckor sedan ändå var pigg, uppe och gick, och pratade, bröt jag ihop på kvällen. Det var alldeles för jobbigt att se henne, tjejen som för åtta månader sedan kom in som ny medlem i vår familj, som min lillebror älskar så oändligt mycket, så sjuk och hjälplös. Men trots det så otroligt stark och envis. Jag tror det var därför jag bara besökte henne en gång. Jag är alldeles för känslig för sånt där. Men hade jag då vetat att det var sista gången jag träffade henne vid medvetandet, kunde krama henne på riktigt och prata med henne. Då hade jag kramat om henne extra länge och talat om för henne hur bra hon var, och hur perfekt hon var för Pontus. Sagt allt som jag velat säga tidigare.

Just nu snurrar mina tankar hela dygnet runt. Förstår ingenting. Mina klara tankar går till hennes underbara familj och till min älskade lillebror. Det är efter en sån här händelse man inser att man aldrig ska ta saker för givet. Och att det är viktigt att ta hand om sina nära & kära.

Vila i frid, fina Charlie ♥ 
Vår egna superhjälte.

 

Bloggis, we need to talk. I wanna take a break...

Jag får ofta tankar om att jag ska sluta blogga. Det är liksom inte kul längre. Det är knappt ens kul att läsa andras bloggar längre heller. Men jag vågar liksom inte, haha. Jag vet inte alls hur många stammisläsare jag har, men jag gissar på att det är ungefär fem stycken. Men dom vet ju ändå vad som händer i mitt liv eftersom jag känner dom.

Usch, nä jag får fundera ordentligt på detta. Kanske ska börja med att ta en lång paus för att se hur många som egentligen bryr sig (herregud vad ego det lät, var verkligen inte menat på det viset dock).

Men jag har himla mycket att tänka på och massa val att göra just nu, så det kanske är bäst med en lång paus ändå. Det tar emot litegrann, men okej jag har bestämt mig, i skrivande stund. Det blir en paus. Vet dock inte hur länge ännu, men jag skjuter upp bloggandet på obestämd framtid. Hoppas nu att jag inte trivs allt för mycket med detta och faktiskt kommer tillbaka med massa nya ideér, finare och fler foton och.... ett glatt humör?

Jag meddelar väl när jag har lust om jag är tillbaka eller om jag bestämt mig för att sluta helt. Så ni får ju gärna kika in här lite då och då och kolla läget om ni vill. Inget måste, bara om ni vill.

Puss alla fina ♥

Maybe I'm just a little girl. A little girl with great big plans...

Har liksom aldrig skrivit såhär helt seriöst i min blogg vad jag vill med min framtid. Varför? För att jag har alltid känt att om ni alla vet mina framtidsdrömmar och jag inte lyckas... Då blir det bara pinsamt. Jag brukar inte prata så mycket om min framtid med folk förutom med typ Emil. Är rädd att alla andra bara ska skratta åt mig och tycka synd om mig som tror att jag ska lyckas. Det kanske blir så att jag inte lyckas, men det kan också hända att jag faktiskt lyckas! Jag vill bli skådespelerska. Jag visar det inte så pass mycket att folk tror att det verkligen är det här jag vill spendera resten av mitt liv med. Jag är rädd helt enkelt. Folk som sett mig in acion kollar lite snett på mig och säger "ah, va kul" när jag talar om vad jag vill satsa på. Medan folk som inte sett mig spela blir helt till sig och blir supertaggade dom också. Jag är alltså livrädd för folk som sett mig skådespela. Japp. Spelar ingen roll om dom säger att jag är jätteduktig, klart dom säger det! Dom kan ju inte säga att jag är skitdålig, det tillhör ju ren artighet att säga att man var bra. Jag kommer i alla fall satsa så hårt jag kan och försöka strunta i vad ni säger. Tycker ni att jag är skitdålig, ja men tyck det då! Jag kan alltid bli bättre. Har velat detta praktiskt taget sedan jag bajsade i blöjor. Kan inte bara ge upp nu. Jag har faktiskt sök till teaterlinjen på Wik folkhögskola. Gjorde det för kanske två månader sedan och kommer i början på juni få reda på om jag kommit in eller inte. Har knappt berättat för någon om detta, på grund av det jag skrev i böran. Ni som jag har berättat det för; congratulations, ni betyder mycket för mig. Obviously.

Men ja... Nu vet ni. Jag brinner för något som jag tyvärr inte visar tillräckligt.


5 saker jag blir irriterad över

 1. Facebook. Behöver kanske inte säga mycket mer. Ni fattar.

2. Människor som tror att dem är bättre än andra.

3. Människor som tydligt försöker vara/bete sig/likna en annan.

4. Såna där dagar då inget går som det ska.

5. Ouppfostrade ungar och föräldrar som inte bryr sig om att deras unge kanske kletar glass på en annan unge. Hatar sånt.

Missing someone gets easier every day, 'cause even though you are one day further from the last time you saw them, you are one day closer to the next time you will



(Tid: 00:42)

Tänk att man kan sakna nån så mycket! Ungefär 10 dagar kvar tills jag får krama om min älskade grabb igen. Längtar... ♥

5 sanningar

 1. Jag verkligen avskyr att laga mat till mig själv. Det är så fruktansvärt tråkigt, haha. Föredrar när det är minst en till som ska käka.

2. Vart jag än går och vad jag än gör (om det inte är nån föreställningen eller så) har jag alltid, alltid en hårsnodd runt handleden. Om jag nångång inte skulle ha en runt handen finns det alltid en i väskan. Annars får jag panik. Även om jag inte behöver den.

3. Jag påverkas otroligt mycket av filmer. T.ex. när jag och en kompis såg Bombay Dreams på bio sprang jag direkt till Indiska efter filmen och köpte mig en indisk klänning. När jag såg The hot chick inredde jag mitt rum nästan exakt som karaktären April's rum. Ah. ni fattar, hehe. Påverkas så otroligt lätt.

4. Jag är nästintill rädd för ögonkontakt. Spelar ingen roll med vem.

5. Jag nästan skäms över att jag skulle vilja "konvertera" till buddhismen. Men jag vill det. Bara om jag visste hur man gjorde, haha. Vet inte varför jag inte vill prata med folk om det, men det här med religion är så väldigt känsligt.

Too much

GAAAAH!! Bryter ihop vad mycket jag har att göra innan jag åker. Imorgon är det endast en vecka kvar. EN VECKA! Helt galet. De ord som beskriver mig just nu, och kommer beskriva mig nästa vecka, är oro och stress. Plus detta är jag helt heartbroken över att jag kommer missa typ hundra fester (helt seriöst asså) och ännu fler födelsedagar (= utgång) när jag är borta. Har i typ två månader sagt att jag är så festsugen och verkligen vill festa loss. Och nu när jag åker passar alla på att göra just det. Well....fuck you bitches! Ni får inga presenter när jag kommer hem. Skoja. Kanske. NU MÅSTE JAG FORTSÄTTA MED MIN ATTGÖRALISTA OCH STRUKTURERA UPP MIN SISTA VECKA I SVERIGE. FÖRLÅT FÖR CAPSLOCKEN MEN HERREGUD VAD STRESSAD JAG ÄR.

Glad eller ledsen...? GLAD!

Idag är en regnig dag. En sån dag som man kan bli på dåligt humör av. Jag kan lätt bli tjurig och ledsen när det är såna här dagar. Det man måste lära sig är att ändå vara glad. Det är nåt jag har lärt mig nu de senaste veckorna (!). Tänk att jag inte har funderat över det tidigare! Är man glad och ler kommer man må så mycket bättre ju. Men man ska självklart inte låtsas vara glad när man egentligen är superledsen. För man får ju vara ledsen också. Inget tvång på att vara glada, haha (bara lite). Men så ska jag tänka i fortsättningen i alla fall!

Och Sandra fyller år! Världens skönaste Sandra. 20 år. Det är ju alltid roligt när folk fyller år, men man kan ju lätt bli rätt nere när det är så att en person som inte finns längre fyller år... Till en början blev jag otroligt nedstämd, men har istället valt att vara glad. Vi ska ju inte vara ledsna på hennes födelsedag, eller hur? Det känns faktiskt nästan dumt att vara glad idag, när hon fyller år. Eller är det bara jag som tycker det? Att det är som en liten oskriven regel att man då ska sörja. Men jag sörjer ju inte att hon fyller år. Förstår ni? Jag hoppas verkligen inte att någon tror att jag är glad för att hon inte finns. Jag är otroligt ledsen över det som hänt och saknar henne jätte mycket, men vi kan inte gå runt och vara ledsna. Tror verkligen inte att hon, gladheten själv, skulle gillat det.

Väldigt osammanhängande text... Och ni kanske inte förstod så mycket eller kanske missuppfattade halva texten, vad vet jag? Men det jag ville komma fram till var: GRATTIS SANDRA!! Hoppas att du har det bäst! Och: Var glada!! Trots väder, problem och tråkiga tankar :D

Några citat som kaaanske kan få er att må snäppet bättre om ni är lite nere!
Det hjälpte mig iaf!


HUR vi två blev en.

Fick en förfrågan om ifall jag kunde berätta om hur jag och Emil blev tillsammans.
Och självklart kan jag göra det! Men jag varnar er, det är ingen kort historia, haha.

Det började med att han tydligen hade sett mig och börjat tycka om mig i början av ettan på gymnasiet, men jag visste ingenting. Vi hade liksom aldrig ens träffats. Inte så ofta byggare och teatrare hänger med varandra liksom, hehe. Men sen i slutet på ettan bestämde min engelskalärare (som också är byggarnas engelskalärare) att vi, estet och bygg, skulle ha en engelskalektion tillsammans. Och då skulle man vara i grupper. Typ, fyra byggare och fyra estetare. Då skulle estetarna ta en lapp med ett djur på, och byggarna en lapp med ett djurläte, och så skulle man fixa ihop sig till grupper. Svårt att förklara, men ni fattar leken. Vi fick ekorre, och av en ren slump fick Emil och hans kompisar ekorrlätet (som va typ "ttttt", haha, dom fattade ingenting) och vi blev en grupp (jag hade fortfarande ingen aning om att han tyckte om mig, eller ens visste vem jag var). Blablabla, och sen var lektionen över och vår lärare tvingade oss att nu hälsa på varandra när vi sågs i korridoren. Sagt och gjort. Och sen la han till mig på Facebook och vi började skriva till varandra. Det gick sedan över till msn då vi satt hela nätter på sommarlovet och skrev till varandra. Vi skrev typ om allt möljigt.. Men sen ville han ses. Vi bestämde då att vi skulle spela minigolf en vacker sommardag. Så då gjorde vi det, vi spelade, och när vi spelat klart satt vi tysta i ett antal timmar och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Sent på kvällen kramades vi hejdå och åkte hem. Jag tänkte "fan va tråkig jag var... han vill säkert aldrig mer se mig". Det visade sig att han trodde samma sak, fast att jag inte skulle villja träffa honom mer. Vi gick jut mer och mer, spelade bowling och mer minigolf. Men inget hände förrän några dagar innnan skolan skulle börja då vi gick och såg Karate Kid på bio. Då fick jag en våldsam puss på kinden. Haha, detta låter såååå töntigt, men tro mig, det tänkte man inte på när det väl hände. Var sjukt nervös iaf och skrattade bara. Så taskigt...Sen började skolan och efter ett tag bestämde vi att vi skulle åka hem till varandra. Jag åkte hem till honom en fredag då han var ledig. Gullig som han var åkte han in till skolan och va med mig tills jag slutade och sen åkte vi hem till honom. Där fick jag träffa hans mamma och lillebror och se hur han bodde. Var så jävla nervös hela tiden att jag knappt yttrade ett ord. Vi kollade i alla fall på två filmer. Jag fick en till puss och han frågade om han också kunde få en. Nervös som jag var sa jag att jag var förkyld och inte ville smitta honom (HAHA asså gud vad hemsk jag var..). På kvällen sen åkte jag hem och vi bestämde att han skulle komma hem till mig den första oktober. Och det gjorde han. Vi kollade på typ en miljon filmer och när vi skulle sova fick han äntligen sin puss, haha. Och inte bara en. Dagen efter var ett enda stort pusskalas och precis innan han skulle åka hem, 17.20, föreslog jag att vi skulle bli tillsammans. Sagt och gjort, det blev vi. Den andra oktober 2010. När vi hade släpt av honom vi bussen tyckte mamma att han skulle stanna en natt till, haha, men då hade han ju redan åkt.

Så, där är historian om hur vi blev tillsammans ;)

Och alltid när nån frågar mig om jag tror på ödet, säger jag alltid ja. Jag menar, det var ödet att vi hamnade på samma lektion och i samma grupp den där gången i ettan. Läraren kunde ha tagit vilken annan byggklass som helst. Men hon valde hans. Hade vi inte hamnat på samma lektion, i samma grupp den där gången i ettan skulle vi nog aldrig ha bivit tillsammans.

måste ändå erkänna att jag längtar lite...


Let's hear it for the boy, let's give the boy a hand, let's hear it for my baby



Det blir verkligen en utmaning att vara borta från den här grabben en hel frikking månad sen...
(Hihi, är han inte ba för gullig i min rosa jumpsuit?!?! ;) )

Otroligt upprörd

Är så himlans upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Behöver typ nån som håller om mig och vaggar mig tills allt är bra igen. Min mobil är FORTFARANDE på lagning. Min älskade mobil... Dom kommer ha kvar den där tills imorgon eftermiddag (!!!!!!!!!) HUR SKA JAG KLARA AV DETTA?!?!??!? Får på riktigt panik. Tänk vad beroende man kan vara av en iPhone. Har mammas jobbmobil just nu. En gammal nokia. Känner mig helt låst med den ju! Sen är det en massa andra bekymmer jag har också. Men det här är fan det värsta. Nu ska jag äta...




Får ingen luft, blir knuffad runt. Allt går för fort. De andra drog. Andas, andas men det är för varmt

Vet inte riktigt vad det är med mig. Vet inte alls.
Trots allt detta måste jag bara fekja glädjen. Ibland orkar man inte.

Har den senaste månaden kommit in i nån konstig ond cirkel där jag är grovt svartsjuk och avudsjuk på allt och alla. Jag får inte stopp på det. Det bara växer och växer. Jag kan inte vara glad eller ledsen för andras skull. Jag tänker för mycket på mig själv. Mer än nödvändigt. Behöver ständigt bekräftelse. Annars kollapsar jag innombords och försöker hitta på lösningar så att jag kan ändra mig själv. Tycker alla har det så jävla bra och är så jävla glada och så jävla inåthelvete lyckliga. Jag vill bara bort från landet. Bort från Sverige och alla svenskar. Jag längtar som utav bara fan till Thailand. Om två månader är jag där. Då slipper jag allt förutom billig shopping & värme. Och att få vara lite ensam och kanske saknad. Jag vill sen komma hem och höra att "jag har saknat dig!" och strunta i allt kul som jag faktiskt har missat här i landet lagom under månaden jag var borta.

Jag vet minst tre saker jag missar som jag skulle göra vad som helst för annars. 1. Min familj ska gå och kolla på bästa Johan Glans. 2. Frida fyller 18 och ska ha fest. 3. Det ska anordnas värsta "musikalfesten" med typ alla som någonsin gått estet på Boland (hoppas dom får skittråkigt eller att det inte blir av). Detta missar jag. Jag vill inte komma hem och höra "aha, du är hemma. Herregud du missade verkligen nåt när du va borta!! blablabla". Jag kommer säkert inte vara glad för eran skull. Det kan jag redan förutspå. Jag kommer vara skitsur för att jag missat massa roliga saker (fast jag antagligen kommer ha the time of my life i Thailand). Jag trodde verkligen den här hösten skulle bli kick-ass bra! Men nu känner jag verkligen motsattsen. Dom har ändrat ALLT på skolan, och inget av det är positivt, jag har inte en riktig klass, jag är helt ensam och har inte en människa att prata med på de flesta lektionerna, jag är ständigt sjuk och mår dåligt, det känns som att jag tappar alla mina kompisar bit för bit och jag är mer missnöjd med min äckliga kropp än vad jag någonsin har varit.

Jag har också ångrat mig angående mina toppar. Tyckte det var skitsnyggt igår & i förrgår. Nu vill jag inte ha så längre. Plus att jag nu fått en äcklig ögonsjukdom. Jag kan aldrig bara va normal, ha en normalt fungerade kropp som inte strular, ställer till besvär eller får andra att tro att jag har tix och anorexi. Det är faktiskt jävligt jobbigt ska ni veta. Ni tycker bara att jag är egoistisk och söker uppmärksamhet nu. Och ja! Jag söker uppmärksamhet! Men inte på det sättet ni tror.

Och det här med avund- och svartsjukan. Jag vill verkligen vara glad för folks skull när det händer nåt askul. Men det är inte så jävla lätt. Det är rent ut sagt skitsvårt! Kan skriva mycket mer om allt detta, men jag gissar att det inte är så många som läser detta ändå. Så jag ska sätta stopp snart.

Fattar inte alls vad jag ska ta mig till. Hur får man stopp på såna här saker?

Nu vill jag inte ha några kommentarer om detta. Varken här på bloggen, facebook, twitter eller face to face.
Ville bara få detta ur mig helt enkelt. Tack för att ni kanske läste.

Nu ska jag fortsätta fejka. Puss.




Summer has come and passed, the innocent can never last...

Nu känns det verkligen att det inte är sommar längre. Nu protesterar säker många av er och säger "näää det är fortfarande sommar!" men då säger jag nej. Inte enligt mig. Sommar är när det är soligt och varmt minst 6 dagar i veckan. När jag vaknade imorse och såg solen stråla och knappt några moln på himlen tänkte jag att det kanske fortfarande fanns hopp! Men ack så fel jag hade. Det är himla kallt ute för att se så fint ut.
Meeeen, jag deppar inte. För nu är det inte jättelångt kvar tills jag får uppleva sommar & värme igen. En hel extra månad! :D


Prat om ändringar.

Jag har tagit mig en räjäl funderare, eller vad man nu säger. Jag har bestämt att jag ska lämna ut mig lite för mycket här i bloggen. Fast inte på ett dåligt sätt, haha! Ska börja skriva mer om "min kamp mot vikten" (hur töntigt och klyschigt det än låter..). Jag vet att vissa av er inte bryr er ett dugg och tycker jag är skittråkig när jag skriver om det. Men det kan faktiskt finnas folk där bakom datorskärmarna som har samma problem som jag och kan tycka att det är intressant att läsa om det. Jag kanske till och med kan lyckas hjälpa någon, även fast jag inte lyckas med mig själv.

Därför kommer jag ändra lite på bloggen från och med nu. Den kommer vara exakt som förr, med mina egoistiska texter om mig själv och blablabla, men själva temat för bloggen kommer vara min viktkamp.

detta kommer jag att syssla med större delen av dagen!

I miss you... Like everyday.




Tänk att det har gått ett helt år.
Ett helt år sedan begravningen.
Då jag, och många andra, insåg att det hemska faktiskt var verklighet.
Det var på riktigt.
Tänker på dig varje dag Sandra.

This moment is perfect, please don't go away, I need you now



Saknar dig ♥
Fem dagar...sen ska jag fan krama dig som jag aldrig gjort förr.

I would do anything...



långt blont hår, snygg kropp som ingen klagar över, bra klädsmak, raka & jämna tänder och en kick-ass personlighet. En sån som är en "typiskt snygg tjej". Skulle inte banga...

Det är svårt att jobba på det när man aldrig ser resultat.

...♥

För ett år sedan hände något fruktansvärt. Sandra lämnade oss. Helt utan någon som helst förvarning. Någon jävla äckelidiot mördade henne.
Kan fortfarande, ett år senare, inte fatta att hon inte finns kvar. Varför just hon?! Hon var ju fan bäst! Trots att hon tjatade på om samma saker hela tiden tills man blev helt tokig var hon så sjukt underbar! Hon var bara hon. Hon var verkligen sig själv. Det är inte många som är det. Men hon var verkligen det! En himla fantastisk tjej som kunde få en att skratta på två millisekunder. En högljud och ocensurerad brud som jag sällan förstod mig på, haha. Glömmer aldrig våra stunder på klädsömnaden. Det var fan bästa lektionen på hela veckan. Till och med bättre än teatern. Jag kunde sitta och prata med henne helt själv, och vi liksom öppnade upp oss för varandra. Två gånger i veckan, haha! Och teatern! Asså hon var så grymt rolig! Kom ofta försent och satte sig försiktigt i ringen under pulsen. Och hennes pulsar var de knasigaste. Jämt! Haha, så himla rolig :)
Jag tror ibland fortfarande att jag ser/hör henne.
Tror fortfarande att hon ska komma springades i korridoren och skrika "där är ni mina små humlor!!" och krama oss som hon alltid gjorde.
Tror fortfarande att hon snart kommer hem från tågluffen...
Tror ibland fortfarande att hon bara har stannat där ett tag till. Att hon snart kommer hem... Men det gör hon aldrig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Kan verkligen skriva hur mycket som helst. Men jag blir ledsen och får en klump i magen så fort jag tänker på henne. Händer varje dag. Det går i ärlighetens namn inte en dag utan att jag ägnar en tanke eller fler åt henne. Känns förjävligt. Kan inte föreställa mig hur det är för hennes familj. Men jag beundrar verkligen hur starka dem är! Det måste vara riktigt jävla tufft dör dem.

Minns när jag, för ett år sedan, satt i bilen med mormor, Björn och lillebror, påväg till Norrköping för att shoppa lite. Då jag fick ett sms om det. Jag trodde absolut inte att det var sant. Inte en chans. Men sen fick jag bekräftat att det faktiskt var sant. Att Sandra hade blivit kvinmördad i Spanien. Bröt ihop i parkeringsgaraget. Kunde varken stå eller andas. Lillebror tog emot mig. Sen gick vi in i köpcentrumet, köpte expressen/aftonbladet. På första sidan stod det om det som hänt. Höll på att svimma när jag läste innehållet. Kunde verkligen inte fatta allt som stod! Fick självklart upp bilder i huvudet på hur det kunde gått till. Den dagen var en jävla mardrömsdag. Att sitta mitt i ett köpcentrum och skrika av gråt... Kunde knappt prata när mamma och pappa kom, då jag sjäv skulle yttra orden att "Sandra är död.... mördad". Bröt ihop ett antal gånger den dagen. När jag kom hem gick jag och la mig i sängen direkt. Stannade där tills nästa dag. Då träffades vi några stycken från klassen, gick till domkyrkan och tände ljus. Vi satt där på golvet, grät, höll varandra i händerna och tänkte på Sandra till ljusen hade brunnit ut. Det kändes riktigt skönt. Jag åkte hem med en smått lättad känsla. 

Att börja skolan igen var jobbigt. Det tog tid för oss att inse att vi nu inte var lika många på teatern som vanligt. Det var också jobbigt när alla lärare ville prata om det. Jag vill helst inte prata om det. Alls. Vill fortfarande inte det. Jag tror att det är för att jag är för rädd för att inse att det är sant. Att våran Sandra inte finns längre. Det blir så verkligt när man talar om det. Och jag är inte en sån som vill tala om det.

Minns att jag, för ett år sedan, vaknade runt tre/halv fyra på natten och kände en enormt jobbig känsla i magen. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Men sen förstod jag.

Minns också sista gången jag träffade henne. Det var i slutet på vår kutur- och idéhistorielektion i juni. Jag kramade om henne och hon sa "Ja, vi ses i augisti då!". Då insåg jag att det var sjukt långt till augusti och gav henne en extra kram. Är så glad att jag gjorde det.

Så fort jag hör ditt namn får jag små rysningar. När jag träffar någon som heter Sandra reagerar jag alltid lika starkt. Och det värsta är att säga ditt namn. Saknar dig så fruktansvärt mycket!! *mental bamsekram upp till himlen* ♥
Jag menar det verkligen. Det kommer rätt från hjärtat. Spelar ingen roll vad någon säger.
Saknar dig så jävla mycket att jag knappt fattar det själv.



bilderna är från hennes blogg

Nattliga tankar

Jag fattar inte. Förut var jag rätt bra på att lösa mina problem. Men nu, nu blir det bara värre så fort jag försöker lösa det. Blir ba besviken på mig själv och ångrar det jag sagt/gjort för att lösa mitt egentligen inte så stora problem som bara blir större så fort jag tror att jag kommit på bästa grejen för att fixa det. Vad har hänt liksom? Är helt förvirrad. Ville bara få ur mig detta. Och jag hoppas att allt kommer ställas till rätta. Men som det ser ut nu går det åt helt fel håll.


(btw, det ska ju för tusan stå Linda i förra inlägget. Står Lina nu. Tänk så tokigt allt blir)


Tidigare inlägg
RSS 2.0